Jag förstår dock snabbt syftet med min redaktionskollegas råd. Mitt öppna sinne och min positiva inställning är något jag får kämpa envist med under hela föreställningen eftersom den inte liknar något annat jag sett på mycket länge. Kanske någonsin. Att kalla den sexuellt provokativ känns fantasilöst och ovärdigt. The Beauty and the Beast är svulstig, skrämmande, djupt sorglig och fullsmockad med kärlek.
Det börjar med att en dansare i pippilotter, sport-bh och fullt synliga röda stringtrosor framför en hip hop/ragga-influerad solodans till Rihannas ”Man Down”, som hon inledningsvis ramar in med förhoppningen att den ska kittla oss på precis rätt ställen. Referensen till striptease är tydlig.
Hade jag slutat titta här, om jag av någon anledning rest mig upp och gått, hade jag trott att jag hamnat fel, att jag istället för att befinna mig på Moderna Dansteatern hamnat på en kommersiell musikvideoinspelning med låg budget.
Kontrasten mellan detta och det som ska följa är dock så total att den känns som en käftsmäll. Två kvinnor med svartvita ansiktsmålningar, pälsjackor och kroppsstrumpor, intar scenen under dramatiska former. Ackompanjerade av rök, blåst och en ljudupptagning av publikjubel från en stor arena står de rakt upp och ner och stirrar utmanade på oss i publiken under vad som verkar vara en evighet. Plötsligt befinner jag mig på en rockkonsert.
När tystnaden äntligen bryts genom ett löfte från duon att de ska göra sitt allra bästa för att ”fuck us up”, tar resten av föreställningen vid i ett rasande tempo med en kavalkad av erotiskt aggressiva utspel, headbangande till Rage Against The Machine, en psykotisk parningslek och otaliga referenser till förtryck, våld, sex och ilska. Aggressiviteten till trots, går märkligt nog ändå ett tydligt kärleksbudskap som en röd tråd genom scenerna. Någonstans mitt i allt håller en kvinna iförd vad jag närmast kan beskriva som en brasiliansk karnevalsdräkt på steroider en monolog om att stå upp för sig själv och att göra upp med dem som någon gång sagt att du inte kan, att du är för si eller så. Här blir humorn i föreställningen tydlig och jag både berörs på riktigt och skrattar för första gången under kvällen. Avslutningen är en pampig playback till Robbie Williams ”Angels” där hela ensemblen samlas på scenen under publikens jubel.
Under den sista balladen ligger min panna i djupa veck, särskilt med denna recension i tankarna. Jag förstår fortfarande ingenting och tänker på formuleringarna i pressmeddelandet; Är det dans? Är det teater? Är det en rockkonsert? Jag blir lite lugnad av att de frågor som snurrar hos mig är samma frågor som dansarna/konstnärerna själva vill resa. Jag tänker att just dessa frågeställningar är än mer befogade efter föreställningen, fler frågor än svar har väckts rörande dans, konstform, kön och manliga respektive kvinnliga attribut.
Jag är också förvånad över hur min egen attityd förändrats under föreställningens gång. Från att komma dit med en minst sagt skeptisk inställning, få den bekräftad och förhålla mig reserverat och kritiskt till att dra på mungiporna, dras med, lyssna, uppleva och till slut beröras på riktigt. Stora sinnesrörelser på kort tid.
När jag går, för att inte skriva springer, därifrån infinner sig en känsla av frihet, som om något tungt lyfts från mina axlar. Som om jag varit med om något mycket privat, intimt och speciellt. En relevant urladdning som får mig att känna mig lite lättare, lite friare.
Denna text var skriven för www.5678.se
av Therese Viksten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar